Friday 1 July 2011

Another poem by the Swedish poet Gunnar Mascoll Silfverstolpe.


Gårdens själ

Jag stannar plötsligt mitt på trädgårdsgången
en sommarkväll, då jag är sjutton år.
En våg av gyllne skönhet tar mig fången.
Jag känner att jag darrar där jag står.
I gröna lövverk aftonsolen lågar,
och rymden är en rymd i skylös vila.
Med guld på vingen gårdens svalor pila
i tvära kast och långa, mjuka bågar.
Och genom svalkan ångar som en brygd
en doft av timjan, timotej och klöver.
I lätta, blonda dagrar står den bygd,
som sommarnatten snart skall sjunka över.

Så rikt och fullt kan alltså garden tona,
så rikt och fullt och helt, att jag kan tycka
att svallet över päronträdets krona
är som ett löfte om en häftig lycka.
Det känns som hjärtat vidgat sina gränser,
och för en brinnande, en flyktig stund
med allt som doftar här och allt som glänser
min skygga ungdom slutit ett förbund.
Den gamla gården vill ett hjärta väl.
Den sett så många mänskor i det farna
– och så en afton kan den plötsligt klarna
och slösa givmilt med sin friska själ.



The soul of the farm

While on the garden path I stop enraptured
one summer evening, when just seventeen.
By surging golden beauty I am captured.
I feel how I am trembling at the scene.
In trees’ green leaves the evening sun is flaring,
The sky above is one of cloudless calm.
Wings tinged with gold, the swallows of the farm
make sweeping arcs or veer with lightning daring.
And through the coolness like a brew there steams
a scent of thyme, of timothy and clover.
In flimsy light the countryside still gleams
which summer night will soon be sinking over.

So rich and full, then, can the farm appear,
so rich and full and whole that I can sense
the radiant flush that crowns the pear-tree here
can promise happiness that is intense.
The heart feels it has gone beyond its knowing
and for an instant, blazing but intact,
with all the scents and everything that’s glowing
my timid youth has made a lasting pact.
The old farm wants to cheer the human heart.
It’s seen so many lives of yesteryear
– and can one evening suddenly grow clear
and its live soul unsparingly impart.

From the same collection as the former poem, to be located here

No comments: