Thursday 28 March 2024

Werner Aspenström: 'Mården'


 

MÅRDEN

 

Stum som om fåglarna ätit lim

var skogen.

En räv, en vit hare, två rådjur

som av keramik,

i naturlig storlek.

Skogsmården var det enda flödet

i den frusna formen.

Den talade till mig med ögonen

och sade:

Varför jagar du mig inte?

 

 

THE MARTEN

 

Mute as if the birds had eaten glue

was the forest.

A fox, a white hare, two deer

as if of earthenware,

full size.

The pine marten the sole fluid thing

in the frozen form.

It spoke to me with its eyes

and said:

Why are you not hunting me?

 

 

Werner Aspenström: 'Regn mot kvällen'

 

REGN MOT KVÄLLEN

 

De övre molnen består av iskristaller,

de lägre av regndroppar.

Fåglarna tystnar.

Sniglarna har länge varit tysta.

 

 

RAIN TOWARDS EVENING

 

The upper clouds consist of ice crystals,

the lower of raindrops.

The birds fall silent.

The snails have long been silent.

 

 

Wednesday 27 March 2024

Werner Aspenström: 'Elefanterna'

 


ELEFANTERNA

 

Kisa med ögonen.

Fladdra med öronen.

Slänga med snablarna.

Krafsa i hö.

Slafsa i vattenho.

Dunka på plåtdörr.

Lunka.

Ett halvvarv till höger.

Ett halvvarv till vänster.

Ingen vart komma.

Inget förmå.

Lyfta och släppa en stock.

Lyfta och släppa en meningslös stock

i snömolnens Sverige.

Två elefanter.

Två munkar som lunkar

i skymningsgrå cell.

Två gråpapperssäckar

med hö i.

Två hängmagar

som bullrar och klagar.

Två brödtiggare.

Två prinsar från Ceylon,

långt borta från Ceylon,

från kryddmolnen

och de blå morfofjärilarna,

stora som segelflygplan!

Två elefanter.

Två kedjefångar.

Dåsa och drömma.

Kostar två kronor

att se och att glömma.

 

 

THE ELEPHANTS

 

Peer with their eyes.

Flap with their ears.

Toss with their trunks.

Scrabble in hay.

Slosh in water trough.

Thud on sheet metal door.

Lumber.

Half a lap to the right.

Half a lap to the left.

Not get anywhere.

Not able to do anything.

Lift and drop a stick.

Lift and drop a meaningless stick

in a Sweden of snowy clouds.

Two elephants.

Two lumbering monks

in a dusk-grey cell.

Two grey paper sacks

with hay inside.

Two dangling bellies

that rumble and grumble.

Two bread-beggars.

Two princes from Ceylon,

far away from Ceylon,

from the spice clouds

and the morpho butterflies,

as large as gliders!

Two elephants.

Two prisoners in chains.

Dozing and dreaming.

Costs two kronor

to look at and forget.

 

Werner Aspenström: 'Teologi för en grubblande vän'


 

TEOLOGI FÖR EN GRUBBLANDE VÄN

 

Gud har inte skapat all himmel och all jord.

Gud har inte skapat hela Danmark,

särskilt inte den hiskliga staden København,

möjligen Ørsteds park och vissa delar av Zoo.

På Bornholm har Gud skapat vete- och kornfälten,

inte den stora Natoanläggningen.

Gud kan räkna sandkornen vid Due Odde,

inte runt hela kusten.

 

 

THEOLOGY FOR A RUMINATIVE FRIEND

 

God has not created all the earth and all the sky.

God has not created all of Denmark,

particularly not the frightful city of Copenhagen,

possibly Ørsted’s Park and parts of the Zoo.

On Bornholm God has created fields of wheat and corn,

not the large NATO complex.

God can count the grains of sand at Due Odde,

not all the way round the coast.

 

 

Tuesday 26 March 2024

Wim van Til: 'December, verraad'


DECEMBER, VERRAAD

 

Waar water ijskoud lucht wordt, lucht

weer land; waar taal mijn woorden

verzint tot dit landschap;

 

waar dagen zich verankeren

in bloed; waar vogels stropen

in manshoge voren,

 

zijn mijn woorden dun geworden

als batist. Ik eindig in begin,

ik roep mijn tolk; zij keert

 

haar rug, verstaat mij niet.

Zij staart als ik, dit omgekeerde land,

de lijnen zijn opnieuw gewist.

 

 

DECEMBER, BETRAYAL

 

Where water becomes ice-cold air, air

land once more; where language forges

my words into this landscape;

 

where days anchor themselves

in blood; where birds poach

in man-high furrow ridges,

 

my words have become as thin

as batiste. I end in beginning,

I call my interpreter; she turns

 

her back, does not understand me.

She stares as I do, this reversed land,

the contours once again erased.

 

 

Translated in collaboration with Albert Hagenaars

Poetic Synapses 13

 

Werner Aspenström: 'Nunc stans'

Common red fescue


NUNC STANS

 

Gatlyktorna har rotat sig i staden.

På landet försvinner träd efter träd.

De har gått på export till Tyskland.

Eller också är det mörkret.

Jag ljuger ihop en sommardag åt ett höstbarn,

en utflykt som på de kritade tygskornas tid.

Någon har brett en stor smörgås av en gräsbacke

med stackmoln som pålägg.

Sjö finnes, glasbjörkar finnes och klibbalar

och en fyra meter hög enbuske.

Luften bjuder på en starkt kolsyrad läskedryck.

Du befinner dig kort sagt på den festplats,

nunc stans,

där dans alltid pågår.

Latin, fritt översatt:

Svävflugor över rödsvingel.

 

 

NUNC STANS

 

The street lamps have taken root in the town.

In the country tree after tree disappears.

They have been exported to Germany.

Or else it’s the darkness.

I fabricate a summer day for an autumn child,

an excursion as in the age of the whitened plimsolls.

Someone’s made a large open sandwich of downland

with cumulus clouds as a topping.

There’s a lake, there are downy birches and black alders

and a four-metre-high juniper bush.

The air offers a nose-prickling fizzy drink.

In short, you are standing at the festive venue,

nunc stans,

where there is always dancing.

Latin, freely translated:

Blowflies over red fescue.

 

Monday 25 March 2024

Wesper Aspenström: 'Tierleben'


TIERLEBEN

 

Det är nosandet, det är andedräkten,

det är de tunna ångstrålarna.

Det är kaninens ständigt snippande nos,

det är skogsmusen som blåser på de torra löven.

Det är kattnosar, hundnosar och fågelnäbbar.

Det är trynen, mular, näsor, nosar, snyten och snablar.

Det är stora röda gap.

Det är luften som saknar egen bostad

och slinker ner i våra brösthålor

och slinker ut igen.

Det är allt som kittlas, knuffas, burrar upp sig

eller spinner.

Det är nafsandet och tafsandet.

Det är kelsjukan och munhuggningen.

Det är alla djuren i Brehms femton band,

särskilt de varmblodiga däggdjuren.

Det är lungsäckarna, luftstruparna, tungorna,

läpparna, näsvingarna, morrhåren.

Det är inte sfinxen i Giza som vaktar dödens tempel.

Det är de smygande, lunkande och hoppande liven.

Det är ångalstrarna bland världens kyliga anläggningar.

 

 

TIERLEBEN

 

It is the nosing, it is the breathing,

it is the thin beams of steam.

It is the rabbit’s ever-twitching nose,

it is the field mouse that blows on the dry leaves.

It is cat’s noses, dog’s noses and bird’s beaks.

It is snouts, muzzles, sniffers, snoots, snozzles and trunks.

It is great red wide-open jaws.

It is the air that has no home of its own

and slinks down into our chest cavities

and slinks out again.

It is everything that tickles, nudges, ruffles itself up

or purrs.

It is the nibbling and the pawing.

It is the cuddle-lapping and the snapping.

It is all the animals in Brehm’s fifteen tomes,

especially the warm-blooded mammals.

It is the pleural sacks, the tracheas, the tongues,

the lips, the nostrils, the whiskers.

It is not the sphinx in Giza that guards the temple of the dead.

It is the stealthily sneaking, trudging and leaping lives.

It is the breath-breeders among the world’s cool complexes.





Werner Aspenström: 'Gölen'

 

GÖLEN 

 

Grå speglar grått.

Finns inte vitt mer,

mitt mer.

Över mig gråfåglar,

gråbukar,

trasiga vingar.

Kring mig makligt gående

sjukfolk, lerfolk,

gipshundar.

Finns inte ny

måne, stjärnor,

finns bara dy.

Resten av ljusfesten

åt grodorna upp.

Finns inte guldkarpar mer,

finns inte gråt.

Vore jag klarögd

skulle jag sörja.

 

 

THE POOL

 

Grey reflects grey.

There’s no more white.

no more mine.

Above me greybirds,

greybellies,

tattered wings.

Around me leisurely walking

sick folk, clay folk,

plaster dogs.

There’s no new

moon, stars,

there’s only sludge.

The remains of the light show

the frogs devoured.

There’s no more golden carp,

no more tears.

I would be clear-eyed

to spend my life grieving.

 

The last two lines are a clear echo of the first two of a very famous Swedish poem by Lucidor (1638-74). Available in English translation here.

Werner Aspenström: 'Nytagna foton'


 

NYTAGNA FOTON

 

Nytagna foton visar nya rynkor.

Trast sjunger rynkfritt i sin tall.

Det är en vatten-stilla kväll

på jorden.

Grundlurad mänsklighet

har jag inte glömt.

Bord dukas fredligt

för ett krig som hårdnar.

Kall måne äter bröd

som andra saknar:

närbilder visar bistra rynkor.

Det är ett vatten, är en trast

som obestridligt sjunger

och är en mänsklighet

som luras grymt.

Enbart veta? Enbart se? 

Jag ser det ena, vet det andra

och det blir bara diktad smärta

om det andra.

 

 

NEWLY TAKEN PHOTOS

 

Newly taken photos display new creases.

A thrush sings crease-free in its pine.

It is a water-still evening

on earth.

Utterly duped humanity

I have not forgotten

Tables are calmly being set

for a war that is hardening.

A cold moon eats bread

that others lack:

close-ups display nasty creases.

There is some water, is a thrush

that irrefutably is singing

and there is a humanity

being badly duped.

Just know this? Just see this?

I see the one, know the other

and pain is only fashioned in poems

about the other.



Sunday 24 March 2024

Werner Aspenström: 'Före solnedgången'

 


FÖRE SOLNEDGÅNGEN

 

Strax före solnedgången skälver alltid träden,

inte av vind, men av kärlek till varandra.

Trastarna sjunger sångens död.

Ingen vet hur länge natten varar.

 

 

BEFORE THE SUN SETS

 

Just before the sun sets the trees always quiver,

not from wind, but from love towards each other.

The thrushes sing the death of song.

No one knows how long the night will last.